Förlossningsberättelse - Del 1 | Clara Pryde

Clara Pryde

Annons

Förlossningsberättelse – Del 1

Jag kände mig sååå klar med graviditeten och jag längtade verkligen efter att få se vad det var för liten människa där inne. Samtidigt kände jag mig inte helt redo för en förlossning… Ena dagen kunde jag känna riktig POWER ”det är klart jag kommer fixa det här, jag är stark” kände mig peppad och spänd. Dessa dagar kunde varvas med ett visst obehag, ovisshet och tankar kring hur ont det kommer göra.

Vår lilla kille var beräknad till 2 juli enligt rutinultraljudet,

26 JUNI 2018 

Jag bodde ute på vårt sommarställe på Orust, min man Daniel skulle jobba härifrån den dagen (han hade tidigare pendlat in till GBG) Jag hade sovit gott, kände mig utvilad och hade inte sprungit på toa tio gånger just denna natt (nu i efterhand har jag förstått att kroppen förberedde sig, så fräckt)

07:00: jag vaknade av att min mans mobil ringer. Vi ligger och drar oss lite och jag börjar känna lite mensvärk som blev lite starkare i perioder och mildare däremellan.  Vi går upp och äter frukost, jag börjar känna att ”mensvärken” kommer och går med ganska jämna mellanrum. Jag börjar klocka och det går ungefär 20 min mellan dem. Jag var helt inställd på att det är förvärkar, har ju läst om så många förstagångsföderskor som det varit såhär för i flera dygn.

Förmiddagen går och värkarna fortsätter, ganska oregelbundna med allt ifrån 10-20 min mellan. vi bestämde oss för att äta lunch och sedan åka hem till Göteborg för att vara på den säkra sidan.  När vi börjar laga lunchen runt 12-tiden börjar värkarna kännas lite mer och jag behöver stanna upp och fokusera på andningen när de kommer. Jag och D börjar att öva på allt vi har lärt oss från FUR kursen vi hade gått.

Väl hemma lägger vi oss i soffan för att vila lite. D somnade som en stock men jag lyckades inte ens slumra till….. vid 17-tiden börjar jag tycka att värkarna gör mer ont. Jag väcker D och ber honom åka och köpa mat ”i fall att det var på riktigt” (jag var fortfarande helt inställd på att det var förvärkar) Vid 18 hade vi båda klämt i oss hamburgare och pommes. Jag är glad att jag tryckte i mig mat, senare fick jag knappt i mig någonting.

Under hela tiden hemma guppade jag på en pilatesboll – min bästa vän genom hela förlossningen, för mig var det omöjligt att ligga ner, det gjorde värkarna sååå mycket värre.

20:00: Tog jag två Alvedon och testade att dusch sittandes på en pall. Av någon anledning fick jag för mig att jag inte ville blöta ner håret, haha så duschen blev inte så härlig och jag tyckte mest att det var jobbigt att bli blöt.

21:00: Här var det runt 4-5 min mellan värkarna och jag ringer till förlossningen på Östra, mest för att höra hur det verkade med plats då jag inte alls var redo att åka in än och jag visste ju fortfarande inte om det var på riktigt… Jag behövde veta om jag skulle behöva klara av att sitta i en bil i en timme till Varberg eller om jag bara skulle behöva stå ut de fem min vi har till Östra. Hon frågade hur ont det gjorde och hur ofta jag hade värk. Jag tyckte det var jättesvårt att svara på hur ont jag hade, vad hade jag att jämför med liksom?! samt att jag direkt möttes av frågan ”är det ditt första barn” som jag på något sätt upplevde lite stötande, inte för att barnmorskan på något sätt antydde något dumt utan bara för jag visste att det kunde ta så lång tid första gången och jag var sååå nervös för att åka in för tidigt och behöva åka hem. Barnmorskan sa i alla fall att det verkade ok med plats och att jag skulle ringa tillbaka när jag kände att jag ville komma in på kontroll.

23:30 – “HUR FAN SKA JAG KUNNA ANDAS IGENOM DET HÄR?!” 

Efter samtalet med förlossningen fortsatte jag att sitta på bollen, D satt bakom mig och tryckte på min rygg- Det var väldigt skönt att hela tiden ha ett tryck på ryggen.  Vid 22 tänkte jag att vi behövde försöka sova, så vi borstade tänderna och la oss i sängen. Men vem försökte jag lura? det gick verkligen inte att ligga ner och jag fick sätta mig upp vid varje värk.

Runt 23:30 fick jag en värk som spände varenda muskel i kroppen jag skriker ut ” hur fan ska jag kunna andas igenom det här” nu är det mellan 2-3 minuter mellan värkarna och vi ringer in till förlossningen igen.  BM säger att vi får komma in om vi vill och återigen börjar jag tvivla på om det är för tidigt att åka in, hur ska jag kunna avgöra det?!

Jag säger att vi NOG kommer in men jag ska känna efter lite till. Ganska snabbt därefter kände jag ändå att jag ville åka in.

En av de sista bilderna på mig och magen <3
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats